Jag har avslutat min andra konkreta universitetsdag. Det var givande, med tanke på att jag somnade vid fyra i natt och gick upp vid sju. Jag lyckades sitta med blicken på föreläsaren, men mina ögon kändes glaserade - stela och blanka. Knappt hälften av vad hon sade gick in i mina öron, jag längtade bara tillbaka till min säng, eller till ett avskilt hörn där jag kunde få blunda en stund och dra mig in i min egen värld.

Mitt högra öra dunkar. Det är ett dåligt tecken - förra året fick jag tre hörselgångsinfektioner... eller fyra. Jag minns inte. Jag hade förfärligt ont och trodde att mitt huvud skulle sprängas, varenda sekund i en vecka. Sömnen infann sig enbart då jag föll ihop av utmattning eftersom jag var rädd för den. Då vaknade jag svettig och vettskrämd, men lättad eftersom jag fann mig vid liv.
För bara ett par år sedan längtade jag efter döden, nu undviker jag den till varje pris jag kan. Troligtvis för att jag har blivit medveten om alltings bräcklighet - jag kunde knappt andas när min mormor åkte in på sjukhus, jag skrek av ångest då min papegoja slog kedjan till sin bjällra runt halsen trots att det inte skulle vara möjligt.
De klarade sig, förstås. Ändå har jag hjärtat i halsgropen varje gång det ringer, ändå darrar jag då jag täcker av mina fåglars burar. En vacker dag ligger någon av dem på burgolvet, livlösa, och då kommer mitt hjärta att gå sönder ytterligare en liten bit. En vacker dag säger en röst i telefonen att min mormor, min älskade lilla tant som tog hand om mig så mycket när jag var liten, inte finns mer.


Jag borde sluta kväva mig själv med ångest.

~JN

Hej. Jag är JN, men när Internet kräver något som är längre än fyra bokstäver brukar jag helt enkelt ta till något jag gillar. Slytherin är en favorit, tätt följt av Katamari, Kurayami eller GLaDOS.

Jag lever i en ljus lägenhet i en mindre ort i södra Sverige, tillsammans med min IT-tekniker och fyra papegojfåglar. Jag har slukat böcker och förförts av skönheten i konst, arkitektur, filmskapande och fotografier sedan jag var nio år och min far började introducera sådant för mig.
Jag tror på Gud, men känner inget behov av att predika inför andra. På samma sätt tycker jag inte att någon ska tala om för mig vad de anser om religion - egentligen är det en rätt harmlös grej. Det är inte religionens fel att människor är felbara.
Min favoritarbetsgivare är Föreningen Stockholm Pride, som jag har blivit ombedd att jobba med även resten av året eftersom min gruppledare är så nöjd med mig. Och som jag så tydligt just visat är jag oerhört blygsam.
För tillfället pluggar jag Svenska för de tidigare åren på Växjö Universitet (jag ska alltså lära mig att lära mindre barn att läsa&skriva) och har högtflygande planer med min vän Bo på att öppna ett bokcafé.
Jag är stolt ägare till ett mindre antal riktigt nära vänner. De kommer att nämnas from time to time, med all säkerhet.
En av dem, Nellie, lurade jag med mig till Irland. Vi bodde där tillsammans ett tag, sedan kom jag in på en skola och hon stannade kvar. Nu saknar jag henne som om mitt hjärta ville brista just för att hon inte finns i samma land som jag, och hon är en av de personer jag behöver för att andas.

Ja ne!