Igår hade vi årsmöte med Ung Pirat Växjö. Det gick bra, jag fick sitta kvar som ordförande, men övriga styrelsen ser lite annorlunda ut. Min kära Sara är numera min sekreterare, Claes min kassör. Daniel blev vice sekreterare och Martin&Mimmi ledamoter. Det är ett bra gäng!

Det dök upp en nykomling också. Jag känner mig tveksam till denne - det är kanske fånigt av mig, men han hade knappt varit inne i två minuter förrän han talade om att styrelsen kunde bli korrumperad och välja om sig själva vid nästa årsmöte ifall denna fick vara valberedning. Alltså, visst, vi gjorde så i år, med vad annat kan vi göra med sex aktiva medlemmar?
Jag kan inte låta bli att känna mig lite förolämpad och obekväm, människan har ju för tusan inte ens träffat oss. Dessutom blev det en vansinnig massa diskussioner om vilka som skulle utgöra valberedningen och jag känner mig i skrivande stund så förvirrad att jag inte minns om Claes eller Martin skulle utgöra ena halvan. Nykomlingen fick utgöra den andra.


Nå! Det löser sig nog. Det är ett helt år kvar tills jag behöver fundera över hur valberedningen funkar! Till dess har jag Sveriges bästa styrelse att jobba med <3




I morgon drar IPRED igång. Akta er.
Och rösta pirat!

Jag är så SJUKT JÄVLA ABNORMT TRÖTT idag. Jag har spenderat sammanlagt fjorton timmar av hela min dag till att plugga och skriva ett arbete som i slutskedet blev... galet långt. För tre poäng. Det är fan inte värt det och jag är gråtfärdig av trötthet.

Finaste R gör mig gladare dock. Han lovade att rita en bild till mig som belöning för att jag var så duktig.

Och så måste ju även jag hälsa Bodströmmingen välkommen till bloggosfären, liksom Falkvingen redan gjort. Woo!

http://soquedhozi.deviantart.com/

Den skaffade jag. Jag hade en deviant för ett par år sedan, men det gick över. Nu har jag postat en del bilder, och helt plötsligt känner jag mig verkligen uppskattad för mina teckningar och mina foton. Jag blev glad och får lust att göra mer.

Idag har jag dessutom pluggat, eftersom jag är duktig ibland, och spenderat hela eftermiddagen och kvällen i webcam med min vän R i Dublin. Det var härligt, vi visade varandra våra nördigaste grejer som vi brukar och hade fantastiskt roligt. Vi började prata om hans framtida resa till Sverige, och bestämde att jag sedan skulle följa med honom tillbaka till Irland (och jag tänker åka vidare till Cork, så klart) - men det blir i framtiden, när jag har råd att spara pengar till mer än en hund!

Nu ska jag ta en cigarett och sedan sova. Sedan ska jag upp vid nio igen för att plugga ännu mer! Go me!

Igår, när jag och sambon åkte in till City Gross för att handla (fyra kassar mat, minsann!) hörde vi en bit av Kvällspasset i P3.
De talade om gammelmedia - detta uttryck som framför allt har myntats med hjälp av det kära Piratpartiet. Först smålog jag, det är intressant när man märker ett nytt uttrycks spridning. Sedan kände jag mig nödgad att sticka upp ett pekfinger i luften och pipa lite.

Programledaren - sompratadealldelesförfärligtsnabbtsåattmanknapptmärkteatthanandades - talade som om radio INTE vad en del av gammelmedia. Han sa saker som att "Man har ju märkt i gammelmedia att..." och hänvisade då till tidningar eller tv. Strax därpå kläckte han ur sig "men vi har ju också nämnt det, här på radion!"

För radio är ju inte alls gammelmedia.

Det är St Patrick's Day i morgon. Vilket innebär att det är Pre-Paddy idag.
Egentligen borde jag alkoholisera mig hela veckan!

Min vän R, som bor i Dublin, gnällde på att det nästan kändes som lag att ha på sig en fånig grön hatt och vara full bara för att det kommer ett gäng amerikaner och övriga européer för att uppleva de "äkta" irländarna under Paddyveckan.
Fast... då kunde man ju välja ett bättre resmål. Om man vill uppleva ett lands kultur ska man aldrig söka den i huvudstäder, är min erfarenhet av mina reor i Europa - och då har jag besökt sammanlagt åtta huvudstäder. De känns likadana allihop, om man bortser från ytan - för ytan är förstås alltid unik. Men lyfter man lite på skalet så är essensen densamma, tills man åker en bit bort. Ibland kan det räcka med att vara tjugo minuter utanför stadsgränsen för att hitta ett lands sanna kultur.

Nåja. Jag ska gå och lägga potatis i blöt - i morgon blir det stek med rostad potatis på irländskt vis!

Min lilla, söta Ophelia har efter mycket om och men lagt ett litet ägg. Titta så fint, alldeles vitt och ovalt och pyttepyttelitet! Skalet ser ut att vara ganska tunt, men det kanske bara är jag som jämför med hönsägg?
Tänk att det kanske finns ett pyttelitet djur där inne. Jag får fjärilar i magen bara av att tänka på det - en pytteliten bebis som en dag får små fjun. Om det blir ett gossebarn ska det heta Fjunis, banne mig.

Undrar hur man könsbestämmer hybrider utan att ta blodprov?
Fast det är klart, det är inte alls säkert att det blir något. Jag har inte sett Ludde på hennes rygg, men hon har våldfört sig på honom minsann!

Nu ska jag ta hand om min bakfulla sambo.
Puss!

Mitt kära Otyg utmanade mig att lista de tolv låtar som betytt mest för mig. Helt utan rangordning, märk väl!



1. Chess - Pity the Child
För att någon jag var kär i älskade den, och för att jag hade texten hon skrev ut åt mig när jag var tretton upphängd vid min säng tills jag flyttade till Irland och klistrade in den i min klippbok i stället.

2. Justice vs. Simian - We Are Your Friends
För att det var Annelies och min låt under tiden på Uffes Källare, och för att Nellie och jag ofta hörde den på Claire's under en fantastisk, magisk sommar på en grön ö.

3. Mika - Any Other World
För att mitt känsliga hjärta tog den till sig när den bokserie jag mognade med var slut, och för att mina melankoliska, sentimentala personlighetsdrag får leva ut i den.

4. Abney Park - Dear Ophelia
Första gången jag hörde den var dagen efter att jag döpte min lilla gröna fågelflicka till Ophelia, och för att hon alltid kommer fram till mig sedan jag började sjunga den för henne. Även för att Abney Park var det första bandet jag laddade ner helt utan att någonsin ha hört minsta ton från dem förut. Bästa impulsen!

5. Cirkus Miramar - Blå ögon Blå
För att min tidiga gymnasietid färgades så mycket av just den sången, för att så många av mina kära vänner dedikerade den till mig.

6. Magnetic Fields - Busby Berkeley Dreams
För... Yves.

7. Red Hot Chili Peppers - Porcelain
För alla de gånger jag gråtit mig själv till sömns med en oändlig längtan i hjärtat, med den i öronen.

8. Shout Out Louds - Go Sadness
För alla vackra kvällar jag har haft vinden i håret, ljuvliga dofter i näsan och solens sista strålar på min kind. För alla de vackra ögonblick jag velat fånga och ta fram när man inte är så glad. För alla de gånger jag har lagt mig med den någonstans och blundat för att försvinna in i ett meditativt lugn.

9. Sergei Rachmaninov - Flight of the Bumblebee
För att jag sprang genom Galway med Devon, hand i hand, när vi plötsligt hörde den komma från ett fönster. Under några meter var våra fötter fjärilslätta och solnedgången färgade allting gyllene.

10. Ludwig van Beethoven - Christ on Olive Mountain
För att Jesus inte var någon dum kille. Alls. <3

11. Maximum the Hormone - What's Up People!?
I stället för att slåss. Den omvandlar aggressioner till vild glädje. Den får mig att rusa fram, slå hårdare, avreagera mig.

12. GLaDOS/Ellen McLain & Jonathan Coulton - Still Alive
För att jag är förälskad i en dator i ett spel. För att den är fantastiskt rolig. För att det spelet betyder mycket för mig.


Nu är det upp till Maria, Lingonskruttet och Caroline att fortsätta. Puss.

I veckan var jag ute på en promenad.

Plötsligt hörde jag ett högt, ensamt ljud som fick mig att skälva till i glädjerus. Det var en knölsvan som flög över himlen med långa, lugna vingslag.
En äldre man kom gående mot mig, stannade upp och följde min blick. Tillsammans såg vi hur den vita fågeln gled iväg, ständigt ropande.

Han hade ett så märkligt uttryck i blicken. Jag tror det var längtan, men jag kunde inte utröna efter vad.

Det är som om jag försökte ta så lätta steg att jag inte riktigt märks, som om jag försökte glida undan mellan granarna i skogsgröna slöjor.

Som om jag hellre smälter undan än smälter in (jag är hellre otydlig än osynlig)

Och ändå finns längtan efter att synas mest av alla,
glittra och spraka som ett discokulekaleidoskop.



Kan man inte få livet som trial version först?