tisdag 20 oktober 2009

Wow. Hej, bloggen, jag vet att vi inte pratar så ofta - men jag pratar inte med någon särskilt ofta. Jag pratar nog aldrig någonsin med någon på riktigt längre, inte ens med Annelie.

Du förstår, bloggen, att jag är deppigare än vad jag har lust att erkänna, och jag är så ovillig att visa alla de där känslorna som finns på insidan - vare sig de är glada eller ledsna - att jag undviker att prata om mig.
Ibland försöker jag träffa folk, men antingen får jag inget svar alls på upprepade förslag om att man kanske skulle ses någon gång (två gånger kan man missa frågan, tredje gången blir det uppenbart att det visst inte var så intressant) eller så blir det ett "jaa, nästa vecka någon gång!" utan att något händer, trots mitt vidöppna schema.
Jag kanske försöker uppräthålla mina vänskaper - de jag orkar med - för mycket. Whatever. Jag orkar inte med er längre.

De senaste två månaderna har jag haft fyra planerade umgängestillfällen - alla fyra inom samma tvåveckorsperiod. De personerna är förmodligen de jag orkar fortsätta försöka med. Ja, och Sara och Annelie. Resten - jag vet inte, vi bor för långt ifrån varandra, intresset verkar ha svalnat betydligt, så skitsamma, varför ska vi spela teater? Vad är meningen med att le falskt och säga att det var SÅ roligt att träffas och vi betyder verkligen någonting för varandra. Feck off.

Jag planerade en fest, eftersom den jag hade vid min födelsedag verkade vara lyckad, och jag blir ganska glad av att ha några av mina favoritmänniskor runt mig. De flesta har dock andra planer, så jag droppade den idén och eftersom alla har planer med sina små kompisgäng skippar jag nog Halloween i år. Nu låter jag tjurig och bitter, och folk kommer att börja påpeka att jag inte försöker tillräckligt, men jag är så ledsen så ofta att jag inte har energi över att odla nya sociala relationer. Jag orkar inte.

Ah, feck it. Jag skriver bara här för att gnälla, och inte ens regelbundet. Det är inte som att folk orkar bry sig när man bara gnäller - jag vet att jag inte gör det, men jag är så förfärligt dålig på att vara ärlig med mina tankar och känslor att det här är ett sätt att ventilera skiten.

måndag 3 augusti 2009

Slut. Poff. Borta.

Bygg&Riv-volontärerna är just nu i Tanto och tar ner utställartälten, volontärsområdet, backstage och scenerna. Om ett tag kommer all konfetti att ha blåst bort, och grusplanens damm kommer aldrig mer att täcka trötta volontärer och besökare, schlagerkvällen kommer aldrig mer att få trädens blad att vibrera.

Jag sov ut fullständigt och gick sedan ner i tvättstugan för att tvätta bort det sista dammet, de sista dofterna. Allt utom volontärströjorna är nytvättat, rent. Sommarstockholm luktar grillat, solen lyser in genom fönstren och det finns en längtan efter att skynda sig ner i tunnelbanan, sätta sig på ett tåg och inte andas frisk luft förrän man kommer upp vid Zinkensdamm. Det finns en längtan efter att se Kulturhusets Pride House-skylt, en längtan efter att upptäcka en grön tröja i folkvimlet och känna värme i hjärtat när man ser att det är ännu en ur Medieproduktions-gänget.
En längtan som är starkare i år än förut.
Tack vare Emma, Zarah, Bo, Mattias, Maria, Lars, Julius, Martin, Linus, Marcus&Marcus, Elin, Victoria, David, Oscar, Oda, Anna, Moa, Johan, Sven-Håkan och Peter. Var och en av dem har gjort saker och ting fantastiska på egna sätt. En liten del av mig har älskat dem denna veckan, och kommer att älska dem nästa år igen.

Det finns bara två ord som kan avsluta ett så utsökt Pride;
JÄVLA QX!

tisdag 28 juli 2009

Pride! Stockholm! PRIDE!

Jag kom i torsdags, och sedan volontärsutbildningen i lördags har allt varit kalas. Det var roligt att se så många jag gillade från förra året, och ett par nya - som den där söta, lockiga byggtjejen som bestämde sig för att bli min vän, ett par balla parkvolontärer, heterot från VIP-incheckningen och nya medieproduktions-ungar.

Jag korrar och gnäller (enligt Emma) och ger konstruktiv kritik (enligt de nya skribenterna som inte känner mig än) och röker och dubbel-korrar för att ha något att göra. När väl Park öppnar i morgon får jag mer jobb, vilket är bra för då känner jag mig inte fullt så sysslolös. Å andra sidan löste jag ett litet litet problem under den tiden, so all's good.

I morgon ska jag dessutom krama Falkvingen igen, och hänga i Park med Maria och Joakim. Also, på lördag kväll kanske jag kan se Potter med Noffe.

Allt bubblar av glädje och aktivitet. Varje dag blir bara bättre.

tisdag 9 juni 2009

Inatt tittade jag på film. Det ÄR faktiskt en så pass stor händelse att den är värd att nämna, jag fixar vanligtvis inte att titta på en hel film, jag blir frustrerad över att vara tvungen att sitta still och lite uttråkad.

Men eftersom min sambo började titta på LotR i fredags (extended versions, LotR och TTT på fredagen, RotK på lördagen innan vi åkte till mamma) blev jag hooked, och har bara inatt sett The Number 23, Die Hard och Truly, Madly, Deeply (nej, det är inte riktigt en slump att två av filmerna innehåller samma hotta skådespelare.) Kommande natt ska jag minst se Mesmer och V for Vendetta, jag funderar på att ta mig an Wall-E också. I'm on a roll!


Nu ska jag köpa blommor till min svärmor, eftersom hon har fått för sig att fylla år.

Cheers!

torsdag 28 maj 2009

Tänk att saker kan vara så fel fast de borde ha varit rätt, eftersom vi gjorde samma saker. Det var bara det där med att tajma och att faktiskt säga något.

Bella, jag ska alltid vara din Ciss.

måndag 25 maj 2009

Har jag gjort något rätt? Är det karman som hoppar tillbaka på mig? Bestämde Gud sig för att, tusan, den där JN har haft det jobbigt nog nu.

I lördags kväll pratade jag med min Annelie. Det var skönt, det gör inte så mycket att vi inte har pratat på en månad, allt är alltid som om vi sågs i går även om saknaden är ständigt närvarande. Vi pratade om att jag fick reda på min styvmors bortgång för ett tag sedan och att det var jobbigt, vi talade om min saknad efter min far och min ångest över att han ännu inte hade hört av sig trots att jag hade skickat ett brev två veckor tidigare.

Dagen efter får jag ett mail i min inkorg och chocken över att min kära pappa skrev till mig - dessutom så varmt, öppet och personligt trots att vi inte talat med varandra på sex år - gjorde att jag grät högt, besinningslöst under två timmar. Jag var tvungen att läsa det om och om och om igen för att förstå, för att inse att jag verkligen har fått tillbaka en av de viktigaste personer som finns.

Jag har länge avundats alla som har någon relation till sin far över huvud taget. Utan min ena förälder kände jag mig vilsen och ensam, trots att jag försökte förtränga det under en lång period. På Irland sa Pat till mig att vare sig jag vill det eller inte rinner tiden iväg, och jag kan inte vänta hur länge som helst. En vacker dag kan någon höra av sig och säga att min far inte längre finns.
Sedan sommaren 07 har jag tänkt på min pappa varje dag. Att det var min styvmors bortgång som fick mig att ta mod till mig och skriva ett brev är förfärligt, för även om jag inte höll henne till mitt hjärta finns där en saknad. Hon var en del av mitt liv, vi drog inte ofta jämnt men hon har ändå varit närvarande sedan jag var sådär fyra och ett halvt. Sådant sätter spår.

De som har känt mig några år vet att jag aldrig vågade sätta mig upp mot min pappa, jag vågade aldrig säga ifrån eller ha någon direkt åsikt.
Ni borde vara stolta över mig; i mitt brev förklarade jag rakt och ärligt att jag inte alls mådde bra under min barndom, att jag har förträngt stora delar av mina första åtta år och att mina hjärnspöken drev mig till att göra mig själv illa. Jag berättade för min pappa att jag skurit mig. Jag berättade för honom att jag upplevde det som att min styvmor ogillade mig, om än inte särskilt hårt; han sörjer ju faktiskt sin hustru. Han skrev "Vi delade allt, och min tröst är att jag kunde vara med henne till slutet."
Jag fick se helt nya dimensioner av min far. Min lycka var överväldigande, så överväldigande att jag fortfarande har en stor klump i halsen som inte vill ge med sig - någonstans vill jag gråta av både lycka och sorg, men jag vet ännu inte precis vad det är jag sörjer. Kanske är det den där ensamma, ledsna lilla flickan som inte kunde nå fram till sin far trots att hon ville vara en "pappas flicka" - och som kunde ha varit det, goddamnit.
Eller kanske har vår långa paus fört oss samman igen? Kanske behövde vi hålla oss undan varandra för att kunna komma tillbaka till en far-dotter-relation på riktigt?

"Mycket under den senaste tiden har varit minst sagt omtumlande.Jag är glad åt att vi får kontakt igen. Det känns bra.
Jag saknar dig och vill gärna att vi hörs och så. Du vet var jag finns, och jag vill gärna finnas för dig.
Puss och kram sålänge
hälsar
Pappsen"

Och så när jag sätter mig för att skriva ett inlägg ser jag att jag har fått en kommentar på inlägget här under. Från Markus.
Käraste Noffe, som var viktigare för mig än luft, som jag försökte dela allt med vad gäller tankar, drömmar, filosofier. Som var den första som fick känna till vem jag förälskade mig i, som var en fantastisk bästa vän.
Jag blev förstås tårögd igen, kunde inte tro mina ögon men kände hur ett par stenar till föll från mitt hjärta. Jag är inte förkastad, jag är inte avskydd, jag kan vara lite lyckligare. Jag har inte förlorat.
Jag har verkligen inte vunnit, och i det här fallet kan jag itne ta ut någonting i förskott, men några få vackra ord från den gossen fick mig att tänka att allt kommer att bli bra. Jag har en pappa igen, jag har biljetter till Pride bokade, jag har mina fantastiska pirater, jag har inget att frukta. Just nu är allting bra. Allting.

torsdag 21 maj 2009

För ett par timmar sedan var jag övertygad om att jag skulle dö.

Jag var på väg att ta ut soporna eftersom jag just hade tömt askfatet däri (och jag gillar inte lukten av fimpar), när jag plötsligt inte kunde andas längre. Hela strupen snördes ihop och jag fick kämpa för att få i mig ens ett par kubikcentimeter luft.

Jag fick förfärlig panik och kunde knappt andas på fem minuter. Efter att ha tryckt ner ett sugrör i halsen (jag tänkte inte, allright?) kräktes jag över hela köksbänken och då släppte det lite.

Medan jag hostade slem funderade jag, sådär som man gör, hur många som skulle bli genuint ledsna om jag hade slutat finnas inatt, förutom min familj. Caroline, Jennifer och Annelie, förmodligen. No offence, the rest of you, men jag tror inte att ni håller av mig lika mycket som jag håller av er, och det kan jag leva med för det mesta.

Jag känner mig lite vilsen, ganska förvirrad och mycket ensam. Jag vill ha hem min karl från Holland och jag törs inte riktigt sova. Om lite mer än en timme öppnar ICA, jag funderar på att gå och köpa cola och injicera det i blodet (fast det verkar egentligen vara en fantastiskt dum idé). Jag borde sova. Jag vill inte sova. Jag måste sova. Bleh.

Äh, det är väl ingen som läser det här ändå. Skulle ni ändå göra det; jag gillar er. Jag hoppas vi ses igen. Nu ska jag försöka låta bli att ha ångest tills på söndag - möjligtvis måndag - men jag räknar inte med att klara det. Med lite tur kommer jag bara att dunka huvudet i väggen och vara hysterisk.

puss&kram