Jag har avslutat min andra konkreta universitetsdag. Det var givande, med tanke på att jag somnade vid fyra i natt och gick upp vid sju. Jag lyckades sitta med blicken på föreläsaren, men mina ögon kändes glaserade - stela och blanka. Knappt hälften av vad hon sade gick in i mina öron, jag längtade bara tillbaka till min säng, eller till ett avskilt hörn där jag kunde få blunda en stund och dra mig in i min egen värld.

Mitt högra öra dunkar. Det är ett dåligt tecken - förra året fick jag tre hörselgångsinfektioner... eller fyra. Jag minns inte. Jag hade förfärligt ont och trodde att mitt huvud skulle sprängas, varenda sekund i en vecka. Sömnen infann sig enbart då jag föll ihop av utmattning eftersom jag var rädd för den. Då vaknade jag svettig och vettskrämd, men lättad eftersom jag fann mig vid liv.
För bara ett par år sedan längtade jag efter döden, nu undviker jag den till varje pris jag kan. Troligtvis för att jag har blivit medveten om alltings bräcklighet - jag kunde knappt andas när min mormor åkte in på sjukhus, jag skrek av ångest då min papegoja slog kedjan till sin bjällra runt halsen trots att det inte skulle vara möjligt.
De klarade sig, förstås. Ändå har jag hjärtat i halsgropen varje gång det ringer, ändå darrar jag då jag täcker av mina fåglars burar. En vacker dag ligger någon av dem på burgolvet, livlösa, och då kommer mitt hjärta att gå sönder ytterligare en liten bit. En vacker dag säger en röst i telefonen att min mormor, min älskade lilla tant som tog hand om mig så mycket när jag var liten, inte finns mer.


Jag borde sluta kväva mig själv med ångest.

~JN