tisdag 20 oktober 2009

Wow. Hej, bloggen, jag vet att vi inte pratar så ofta - men jag pratar inte med någon särskilt ofta. Jag pratar nog aldrig någonsin med någon på riktigt längre, inte ens med Annelie.

Du förstår, bloggen, att jag är deppigare än vad jag har lust att erkänna, och jag är så ovillig att visa alla de där känslorna som finns på insidan - vare sig de är glada eller ledsna - att jag undviker att prata om mig.
Ibland försöker jag träffa folk, men antingen får jag inget svar alls på upprepade förslag om att man kanske skulle ses någon gång (två gånger kan man missa frågan, tredje gången blir det uppenbart att det visst inte var så intressant) eller så blir det ett "jaa, nästa vecka någon gång!" utan att något händer, trots mitt vidöppna schema.
Jag kanske försöker uppräthålla mina vänskaper - de jag orkar med - för mycket. Whatever. Jag orkar inte med er längre.

De senaste två månaderna har jag haft fyra planerade umgängestillfällen - alla fyra inom samma tvåveckorsperiod. De personerna är förmodligen de jag orkar fortsätta försöka med. Ja, och Sara och Annelie. Resten - jag vet inte, vi bor för långt ifrån varandra, intresset verkar ha svalnat betydligt, så skitsamma, varför ska vi spela teater? Vad är meningen med att le falskt och säga att det var SÅ roligt att träffas och vi betyder verkligen någonting för varandra. Feck off.

Jag planerade en fest, eftersom den jag hade vid min födelsedag verkade vara lyckad, och jag blir ganska glad av att ha några av mina favoritmänniskor runt mig. De flesta har dock andra planer, så jag droppade den idén och eftersom alla har planer med sina små kompisgäng skippar jag nog Halloween i år. Nu låter jag tjurig och bitter, och folk kommer att börja påpeka att jag inte försöker tillräckligt, men jag är så ledsen så ofta att jag inte har energi över att odla nya sociala relationer. Jag orkar inte.

Ah, feck it. Jag skriver bara här för att gnälla, och inte ens regelbundet. Det är inte som att folk orkar bry sig när man bara gnäller - jag vet att jag inte gör det, men jag är så förfärligt dålig på att vara ärlig med mina tankar och känslor att det här är ett sätt att ventilera skiten.

måndag 3 augusti 2009

Slut. Poff. Borta.

Bygg&Riv-volontärerna är just nu i Tanto och tar ner utställartälten, volontärsområdet, backstage och scenerna. Om ett tag kommer all konfetti att ha blåst bort, och grusplanens damm kommer aldrig mer att täcka trötta volontärer och besökare, schlagerkvällen kommer aldrig mer att få trädens blad att vibrera.

Jag sov ut fullständigt och gick sedan ner i tvättstugan för att tvätta bort det sista dammet, de sista dofterna. Allt utom volontärströjorna är nytvättat, rent. Sommarstockholm luktar grillat, solen lyser in genom fönstren och det finns en längtan efter att skynda sig ner i tunnelbanan, sätta sig på ett tåg och inte andas frisk luft förrän man kommer upp vid Zinkensdamm. Det finns en längtan efter att se Kulturhusets Pride House-skylt, en längtan efter att upptäcka en grön tröja i folkvimlet och känna värme i hjärtat när man ser att det är ännu en ur Medieproduktions-gänget.
En längtan som är starkare i år än förut.
Tack vare Emma, Zarah, Bo, Mattias, Maria, Lars, Julius, Martin, Linus, Marcus&Marcus, Elin, Victoria, David, Oscar, Oda, Anna, Moa, Johan, Sven-Håkan och Peter. Var och en av dem har gjort saker och ting fantastiska på egna sätt. En liten del av mig har älskat dem denna veckan, och kommer att älska dem nästa år igen.

Det finns bara två ord som kan avsluta ett så utsökt Pride;
JÄVLA QX!

tisdag 28 juli 2009

Pride! Stockholm! PRIDE!

Jag kom i torsdags, och sedan volontärsutbildningen i lördags har allt varit kalas. Det var roligt att se så många jag gillade från förra året, och ett par nya - som den där söta, lockiga byggtjejen som bestämde sig för att bli min vän, ett par balla parkvolontärer, heterot från VIP-incheckningen och nya medieproduktions-ungar.

Jag korrar och gnäller (enligt Emma) och ger konstruktiv kritik (enligt de nya skribenterna som inte känner mig än) och röker och dubbel-korrar för att ha något att göra. När väl Park öppnar i morgon får jag mer jobb, vilket är bra för då känner jag mig inte fullt så sysslolös. Å andra sidan löste jag ett litet litet problem under den tiden, so all's good.

I morgon ska jag dessutom krama Falkvingen igen, och hänga i Park med Maria och Joakim. Also, på lördag kväll kanske jag kan se Potter med Noffe.

Allt bubblar av glädje och aktivitet. Varje dag blir bara bättre.

tisdag 9 juni 2009

Inatt tittade jag på film. Det ÄR faktiskt en så pass stor händelse att den är värd att nämna, jag fixar vanligtvis inte att titta på en hel film, jag blir frustrerad över att vara tvungen att sitta still och lite uttråkad.

Men eftersom min sambo började titta på LotR i fredags (extended versions, LotR och TTT på fredagen, RotK på lördagen innan vi åkte till mamma) blev jag hooked, och har bara inatt sett The Number 23, Die Hard och Truly, Madly, Deeply (nej, det är inte riktigt en slump att två av filmerna innehåller samma hotta skådespelare.) Kommande natt ska jag minst se Mesmer och V for Vendetta, jag funderar på att ta mig an Wall-E också. I'm on a roll!


Nu ska jag köpa blommor till min svärmor, eftersom hon har fått för sig att fylla år.

Cheers!

torsdag 28 maj 2009

Tänk att saker kan vara så fel fast de borde ha varit rätt, eftersom vi gjorde samma saker. Det var bara det där med att tajma och att faktiskt säga något.

Bella, jag ska alltid vara din Ciss.

måndag 25 maj 2009

Har jag gjort något rätt? Är det karman som hoppar tillbaka på mig? Bestämde Gud sig för att, tusan, den där JN har haft det jobbigt nog nu.

I lördags kväll pratade jag med min Annelie. Det var skönt, det gör inte så mycket att vi inte har pratat på en månad, allt är alltid som om vi sågs i går även om saknaden är ständigt närvarande. Vi pratade om att jag fick reda på min styvmors bortgång för ett tag sedan och att det var jobbigt, vi talade om min saknad efter min far och min ångest över att han ännu inte hade hört av sig trots att jag hade skickat ett brev två veckor tidigare.

Dagen efter får jag ett mail i min inkorg och chocken över att min kära pappa skrev till mig - dessutom så varmt, öppet och personligt trots att vi inte talat med varandra på sex år - gjorde att jag grät högt, besinningslöst under två timmar. Jag var tvungen att läsa det om och om och om igen för att förstå, för att inse att jag verkligen har fått tillbaka en av de viktigaste personer som finns.

Jag har länge avundats alla som har någon relation till sin far över huvud taget. Utan min ena förälder kände jag mig vilsen och ensam, trots att jag försökte förtränga det under en lång period. På Irland sa Pat till mig att vare sig jag vill det eller inte rinner tiden iväg, och jag kan inte vänta hur länge som helst. En vacker dag kan någon höra av sig och säga att min far inte längre finns.
Sedan sommaren 07 har jag tänkt på min pappa varje dag. Att det var min styvmors bortgång som fick mig att ta mod till mig och skriva ett brev är förfärligt, för även om jag inte höll henne till mitt hjärta finns där en saknad. Hon var en del av mitt liv, vi drog inte ofta jämnt men hon har ändå varit närvarande sedan jag var sådär fyra och ett halvt. Sådant sätter spår.

De som har känt mig några år vet att jag aldrig vågade sätta mig upp mot min pappa, jag vågade aldrig säga ifrån eller ha någon direkt åsikt.
Ni borde vara stolta över mig; i mitt brev förklarade jag rakt och ärligt att jag inte alls mådde bra under min barndom, att jag har förträngt stora delar av mina första åtta år och att mina hjärnspöken drev mig till att göra mig själv illa. Jag berättade för min pappa att jag skurit mig. Jag berättade för honom att jag upplevde det som att min styvmor ogillade mig, om än inte särskilt hårt; han sörjer ju faktiskt sin hustru. Han skrev "Vi delade allt, och min tröst är att jag kunde vara med henne till slutet."
Jag fick se helt nya dimensioner av min far. Min lycka var överväldigande, så överväldigande att jag fortfarande har en stor klump i halsen som inte vill ge med sig - någonstans vill jag gråta av både lycka och sorg, men jag vet ännu inte precis vad det är jag sörjer. Kanske är det den där ensamma, ledsna lilla flickan som inte kunde nå fram till sin far trots att hon ville vara en "pappas flicka" - och som kunde ha varit det, goddamnit.
Eller kanske har vår långa paus fört oss samman igen? Kanske behövde vi hålla oss undan varandra för att kunna komma tillbaka till en far-dotter-relation på riktigt?

"Mycket under den senaste tiden har varit minst sagt omtumlande.Jag är glad åt att vi får kontakt igen. Det känns bra.
Jag saknar dig och vill gärna att vi hörs och så. Du vet var jag finns, och jag vill gärna finnas för dig.
Puss och kram sålänge
hälsar
Pappsen"

Och så när jag sätter mig för att skriva ett inlägg ser jag att jag har fått en kommentar på inlägget här under. Från Markus.
Käraste Noffe, som var viktigare för mig än luft, som jag försökte dela allt med vad gäller tankar, drömmar, filosofier. Som var den första som fick känna till vem jag förälskade mig i, som var en fantastisk bästa vän.
Jag blev förstås tårögd igen, kunde inte tro mina ögon men kände hur ett par stenar till föll från mitt hjärta. Jag är inte förkastad, jag är inte avskydd, jag kan vara lite lyckligare. Jag har inte förlorat.
Jag har verkligen inte vunnit, och i det här fallet kan jag itne ta ut någonting i förskott, men några få vackra ord från den gossen fick mig att tänka att allt kommer att bli bra. Jag har en pappa igen, jag har biljetter till Pride bokade, jag har mina fantastiska pirater, jag har inget att frukta. Just nu är allting bra. Allting.

torsdag 21 maj 2009

För ett par timmar sedan var jag övertygad om att jag skulle dö.

Jag var på väg att ta ut soporna eftersom jag just hade tömt askfatet däri (och jag gillar inte lukten av fimpar), när jag plötsligt inte kunde andas längre. Hela strupen snördes ihop och jag fick kämpa för att få i mig ens ett par kubikcentimeter luft.

Jag fick förfärlig panik och kunde knappt andas på fem minuter. Efter att ha tryckt ner ett sugrör i halsen (jag tänkte inte, allright?) kräktes jag över hela köksbänken och då släppte det lite.

Medan jag hostade slem funderade jag, sådär som man gör, hur många som skulle bli genuint ledsna om jag hade slutat finnas inatt, förutom min familj. Caroline, Jennifer och Annelie, förmodligen. No offence, the rest of you, men jag tror inte att ni håller av mig lika mycket som jag håller av er, och det kan jag leva med för det mesta.

Jag känner mig lite vilsen, ganska förvirrad och mycket ensam. Jag vill ha hem min karl från Holland och jag törs inte riktigt sova. Om lite mer än en timme öppnar ICA, jag funderar på att gå och köpa cola och injicera det i blodet (fast det verkar egentligen vara en fantastiskt dum idé). Jag borde sova. Jag vill inte sova. Jag måste sova. Bleh.

Äh, det är väl ingen som läser det här ändå. Skulle ni ändå göra det; jag gillar er. Jag hoppas vi ses igen. Nu ska jag försöka låta bli att ha ångest tills på söndag - möjligtvis måndag - men jag räknar inte med att klara det. Med lite tur kommer jag bara att dunka huvudet i väggen och vara hysterisk.

puss&kram

tisdag 12 maj 2009

torsdag 23 april 2009

Jag kan inte säga annat än att tiden med Rick och piraterna var fantastisk. (Det låter som om vi har graduerat från skolan, kära nån.)
Vi var ett tjugotal, några kom och gick, och när jag var mer bekväm med alla dessa människor jag aldrig hade talat med förut hade jag inget annat än roligt.
Trött och glad kom jag sedemera hem efter tal, flygbladsutdelning och middag och kokade te åt en hårt arbetande partiledare. På oprder kom han senare ut och satt och talade med mig i soffan på personlig nivå - och han är alldeles underbar även utanför politikens ramar. Vi har även ett par gemensamma förtjusningar; fåglar och te, och Artemis accepterade honom som en i flocken. Alastor var lite mer reserverad, men jag vet ju att han egentligen föredrar damer.

Dagen efter kom vi på att vi inte alls behövde åka inom Växjö, bussen till Halmstad går ju via Alvesta så herr Falkvinge fick en och en halv timme på sig att jobba på morgonen, efter en trevlig frukost för två.

Also, lite i efterskott: jag har inte legat med Rick Falkvinge, jag röstar Pirat i alla fall, kära Politikerbloggen.

Eftersom jag ändå är inne på Kapten R, har ni läst hans tjusiga blogginlägg om domaren i TPB-målet? Satir i en av sina bästa former.

måndag 20 april 2009

Åh, vad förväntansfull jag är!
Om tolv timmar ska jag träffa mina kära pirater, ett helt gäng för första gången, och en kvart senare kommer Falkvingen med tåget!

Jag tror att det blir en kalasrolig dag. jag älskar pirater. Det har jag sagt innan, no?
Nu ska jag gå och lägga mig och lyssna på Pang Prego. Puss!

fredag 17 april 2009

Jag älskar pirater.
Förvisso inte så förvånande, emedan jag är ordförande i Ung Pirat Växjö, men det finns en handlingskraft och en viljestyrka som är så imponerande att jag säkerligen hade varit överförtjust i vilket fall som.

Även om TPB har dömts idag förlorar ingen modet - piraternas ljuvliga sarkasm genomsyrar Internet. På copyriot.se kan man se vad som anses om Wasted, bland annat, och överallt finns kommentarer, bloggar, artiklar om denna cirkus.

Många har redan skrivit fantastiska saker om det här, så jag ska inte slösa mina ord alltför mycket. Men Piratpartiet har fått i snitt 500 nya medlemmar sedan klockan elva. Tre timmar, det ni!

FÖRRESTEN,
alla som känner mig vet hur jag älskar att förfäras över Scientologerna, och att Anonymous är en mysig organisation. Det har nyligen skrivits ett vackert brev i Anonymous-anda som länkas på keyboardrebellion.net och är sanslöst roligt. Läs det, det är kul!

puss&kram, nu ska jag fortsätta skype-a med mina favoritpirater och vänta på Falkvinge.

måndag 13 april 2009

Jag känner mig less och håglös och har inte riktigt lust.

Jag saknar gymnasietiden med tusen "bästa vänner", men jag är så oerhört utbytbar och hänger ganska löst. Å andra sidan törs jag inte riktigt fästa mig vid någon, vilket kanske är anledningen.

Men jag saknar tiden då folk frågar mig om jag vill med ut. Eller komma hem till dem. Det är alltid jag som frågar, alltid jag som bjuder in, och skulle jag sluta med det skulle jag aldrig träffa folk.


Jag är gnällig och ledsen, jag vet, men jag är sådan. Ledsen, mest. I princip varje dag, och jag tror inte att det finns något som riktigt kan hjälpa förutom den enda människan i den här världen som sätter mig före allt annat, till och med före sin pojkvän.

Jag saknar dig så mitt hjärta vill brista, älskling. Du är den enda som förstår varenda millimeter av mig, den enda som förstår alla mina fånigheter. Jag finns inte utan dig.

lördag 11 april 2009

Min mormor ramlade och fick en spricka i bäckenet i torsdags, så hon ligger på lasarettet över helgen. Jag ska snart in och hälsa på henne, älsklingstanten, och jag känner mig alldeles sjuk av ångest över att hon inte är hemma och mår bra.

Tydligen har hon morfinplåster som gör henne alldeles koko i ballongen också. Jag gillar inte när min mormor är lurvig i huvudet, det gör mig så bekymrad över framtiden. Hon ska ju vara min starka, fina, kloka mormor med sockerdricka och päronhalvor i sockerlag.

måndag 30 mars 2009

Igår hade vi årsmöte med Ung Pirat Växjö. Det gick bra, jag fick sitta kvar som ordförande, men övriga styrelsen ser lite annorlunda ut. Min kära Sara är numera min sekreterare, Claes min kassör. Daniel blev vice sekreterare och Martin&Mimmi ledamoter. Det är ett bra gäng!

Det dök upp en nykomling också. Jag känner mig tveksam till denne - det är kanske fånigt av mig, men han hade knappt varit inne i två minuter förrän han talade om att styrelsen kunde bli korrumperad och välja om sig själva vid nästa årsmöte ifall denna fick vara valberedning. Alltså, visst, vi gjorde så i år, med vad annat kan vi göra med sex aktiva medlemmar?
Jag kan inte låta bli att känna mig lite förolämpad och obekväm, människan har ju för tusan inte ens träffat oss. Dessutom blev det en vansinnig massa diskussioner om vilka som skulle utgöra valberedningen och jag känner mig i skrivande stund så förvirrad att jag inte minns om Claes eller Martin skulle utgöra ena halvan. Nykomlingen fick utgöra den andra.


Nå! Det löser sig nog. Det är ett helt år kvar tills jag behöver fundera över hur valberedningen funkar! Till dess har jag Sveriges bästa styrelse att jobba med <3




I morgon drar IPRED igång. Akta er.
Och rösta pirat!

tisdag 24 mars 2009

Jag är så SJUKT JÄVLA ABNORMT TRÖTT idag. Jag har spenderat sammanlagt fjorton timmar av hela min dag till att plugga och skriva ett arbete som i slutskedet blev... galet långt. För tre poäng. Det är fan inte värt det och jag är gråtfärdig av trötthet.

Finaste R gör mig gladare dock. Han lovade att rita en bild till mig som belöning för att jag var så duktig.

Och så måste ju även jag hälsa Bodströmmingen välkommen till bloggosfären, liksom Falkvingen redan gjort. Woo!

söndag 22 mars 2009

http://soquedhozi.deviantart.com/

Den skaffade jag. Jag hade en deviant för ett par år sedan, men det gick över. Nu har jag postat en del bilder, och helt plötsligt känner jag mig verkligen uppskattad för mina teckningar och mina foton. Jag blev glad och får lust att göra mer.

Idag har jag dessutom pluggat, eftersom jag är duktig ibland, och spenderat hela eftermiddagen och kvällen i webcam med min vän R i Dublin. Det var härligt, vi visade varandra våra nördigaste grejer som vi brukar och hade fantastiskt roligt. Vi började prata om hans framtida resa till Sverige, och bestämde att jag sedan skulle följa med honom tillbaka till Irland (och jag tänker åka vidare till Cork, så klart) - men det blir i framtiden, när jag har råd att spara pengar till mer än en hund!

Nu ska jag ta en cigarett och sedan sova. Sedan ska jag upp vid nio igen för att plugga ännu mer! Go me!

torsdag 19 mars 2009

Igår, när jag och sambon åkte in till City Gross för att handla (fyra kassar mat, minsann!) hörde vi en bit av Kvällspasset i P3.
De talade om gammelmedia - detta uttryck som framför allt har myntats med hjälp av det kära Piratpartiet. Först smålog jag, det är intressant när man märker ett nytt uttrycks spridning. Sedan kände jag mig nödgad att sticka upp ett pekfinger i luften och pipa lite.

Programledaren - sompratadealldelesförfärligtsnabbtsåattmanknapptmärkteatthanandades - talade som om radio INTE vad en del av gammelmedia. Han sa saker som att "Man har ju märkt i gammelmedia att..." och hänvisade då till tidningar eller tv. Strax därpå kläckte han ur sig "men vi har ju också nämnt det, här på radion!"

För radio är ju inte alls gammelmedia.

måndag 16 mars 2009


Det är St Patrick's Day i morgon. Vilket innebär att det är Pre-Paddy idag.
Egentligen borde jag alkoholisera mig hela veckan!

Min vän R, som bor i Dublin, gnällde på att det nästan kändes som lag att ha på sig en fånig grön hatt och vara full bara för att det kommer ett gäng amerikaner och övriga européer för att uppleva de "äkta" irländarna under Paddyveckan.
Fast... då kunde man ju välja ett bättre resmål. Om man vill uppleva ett lands kultur ska man aldrig söka den i huvudstäder, är min erfarenhet av mina reor i Europa - och då har jag besökt sammanlagt åtta huvudstäder. De känns likadana allihop, om man bortser från ytan - för ytan är förstås alltid unik. Men lyfter man lite på skalet så är essensen densamma, tills man åker en bit bort. Ibland kan det räcka med att vara tjugo minuter utanför stadsgränsen för att hitta ett lands sanna kultur.

Nåja. Jag ska gå och lägga potatis i blöt - i morgon blir det stek med rostad potatis på irländskt vis!

fredag 13 mars 2009

Min lilla, söta Ophelia har efter mycket om och men lagt ett litet ägg. Titta så fint, alldeles vitt och ovalt och pyttepyttelitet! Skalet ser ut att vara ganska tunt, men det kanske bara är jag som jämför med hönsägg?
Tänk att det kanske finns ett pyttelitet djur där inne. Jag får fjärilar i magen bara av att tänka på det - en pytteliten bebis som en dag får små fjun. Om det blir ett gossebarn ska det heta Fjunis, banne mig.

Undrar hur man könsbestämmer hybrider utan att ta blodprov?
Fast det är klart, det är inte alls säkert att det blir något. Jag har inte sett Ludde på hennes rygg, men hon har våldfört sig på honom minsann!

Nu ska jag ta hand om min bakfulla sambo.
Puss!

tisdag 10 mars 2009

Mitt kära Otyg utmanade mig att lista de tolv låtar som betytt mest för mig. Helt utan rangordning, märk väl!



1. Chess - Pity the Child
För att någon jag var kär i älskade den, och för att jag hade texten hon skrev ut åt mig när jag var tretton upphängd vid min säng tills jag flyttade till Irland och klistrade in den i min klippbok i stället.

2. Justice vs. Simian - We Are Your Friends
För att det var Annelies och min låt under tiden på Uffes Källare, och för att Nellie och jag ofta hörde den på Claire's under en fantastisk, magisk sommar på en grön ö.

3. Mika - Any Other World
För att mitt känsliga hjärta tog den till sig när den bokserie jag mognade med var slut, och för att mina melankoliska, sentimentala personlighetsdrag får leva ut i den.

4. Abney Park - Dear Ophelia
Första gången jag hörde den var dagen efter att jag döpte min lilla gröna fågelflicka till Ophelia, och för att hon alltid kommer fram till mig sedan jag började sjunga den för henne. Även för att Abney Park var det första bandet jag laddade ner helt utan att någonsin ha hört minsta ton från dem förut. Bästa impulsen!

5. Cirkus Miramar - Blå ögon Blå
För att min tidiga gymnasietid färgades så mycket av just den sången, för att så många av mina kära vänner dedikerade den till mig.

6. Magnetic Fields - Busby Berkeley Dreams
För... Yves.

7. Red Hot Chili Peppers - Porcelain
För alla de gånger jag gråtit mig själv till sömns med en oändlig längtan i hjärtat, med den i öronen.

8. Shout Out Louds - Go Sadness
För alla vackra kvällar jag har haft vinden i håret, ljuvliga dofter i näsan och solens sista strålar på min kind. För alla de vackra ögonblick jag velat fånga och ta fram när man inte är så glad. För alla de gånger jag har lagt mig med den någonstans och blundat för att försvinna in i ett meditativt lugn.

9. Sergei Rachmaninov - Flight of the Bumblebee
För att jag sprang genom Galway med Devon, hand i hand, när vi plötsligt hörde den komma från ett fönster. Under några meter var våra fötter fjärilslätta och solnedgången färgade allting gyllene.

10. Ludwig van Beethoven - Christ on Olive Mountain
För att Jesus inte var någon dum kille. Alls. <3

11. Maximum the Hormone - What's Up People!?
I stället för att slåss. Den omvandlar aggressioner till vild glädje. Den får mig att rusa fram, slå hårdare, avreagera mig.

12. GLaDOS/Ellen McLain & Jonathan Coulton - Still Alive
För att jag är förälskad i en dator i ett spel. För att den är fantastiskt rolig. För att det spelet betyder mycket för mig.


Nu är det upp till Maria, Lingonskruttet och Caroline att fortsätta. Puss.

måndag 9 mars 2009

I veckan var jag ute på en promenad.

Plötsligt hörde jag ett högt, ensamt ljud som fick mig att skälva till i glädjerus. Det var en knölsvan som flög över himlen med långa, lugna vingslag.
En äldre man kom gående mot mig, stannade upp och följde min blick. Tillsammans såg vi hur den vita fågeln gled iväg, ständigt ropande.

Han hade ett så märkligt uttryck i blicken. Jag tror det var längtan, men jag kunde inte utröna efter vad.

tisdag 3 mars 2009

Det är som om jag försökte ta så lätta steg att jag inte riktigt märks, som om jag försökte glida undan mellan granarna i skogsgröna slöjor.

Som om jag hellre smälter undan än smälter in (jag är hellre otydlig än osynlig)

Och ändå finns längtan efter att synas mest av alla,
glittra och spraka som ett discokulekaleidoskop.



Kan man inte få livet som trial version först?

tisdag 17 februari 2009

jag är så LYCKLIG!

http://rickfalkvinge.se/2009/02/17/sensation-eu-kraver-droppa-fra-droppa-ipred/

Bäst! BÄST!
Det finns inget mer jag kan säga. EU kräver - KRÄVER - att Sverige lägger ner IPRED och FRA. Jag älskar EU. Jag ska gifta mig med EU för att det är bäst och med Roswall för att han är fail.

måndag 16 februari 2009

Idag känner jag mig förälskad i Anders Björck, före detta orförande i Försvarets Underrättelsenämnd (FUN).
Han ställde sig kritisk till FRA och signalspaningen, varför han nu har avgått. Det finns inget man inte kan gilla vad gäller det här. Politiker som lyssnar på sina väljare (istället för att avlyssna dem) är värda all heder.Bilden kommer från susning.nu
Rättegången mot The Pirate Bay inleddes idag. De flesta vet nog detta, eftersom det får massiv uppmärksamhet i media.


Eftersom jag vet att det hela kommer dra ut på tiden lägger jag just nu tankekraft på att imponeras av Rick Falkvinge. När sover han? När äter han?
Han är en fantastisk drivkraft.


Igår hade vi möte med Ung Pirat Växjö. Styrelsen (jag, Martin, Daniel) samt vännen Sara och min sambo Fredrik kom. Vi hade i alla fall roligt, men jag hoppades på att två av våra medlemmar skulle dyka upp eftersom de sa så.
Nåja. Jag ska köpa nya huvudkuddar. Tur att jag kan ha radio i telefonen, så att jag inte missar rättegången!

Kel&smek,
JN

måndag 9 februari 2009

Det finns något så oerhört vackert i att sitta ihopkrupen i soffan, när allting runtomkring är tyst och stilla förutom kärleksfullt fågelkvitter från buren på andra sidan rummet.
Och så, plötsligt, hör man ett par mjuka vingslag, känner pyttesmå vassa klor placera sig på axeln och en liten, liten panna som trycker sig mot ens kind.
Jag älskar mitt lilla djur, som piper olyckligt om mina fingrar inte ligger i hans nacke och smeker hans dun. Speciellt när han är lika kärleksfull och mysig som han var idag. Det händer inte så ofta, men när det gör det är det verkligen magiskt.

Lika fantastiskt känns det när jag vrider på huvudet och Alastor plötsligt slår upp alla fjädrar på huvudet som en grönblågul tussilago och sluter ögonen, i väntan på att mina fingrar ska begravas även av hans fjädrar.
Speciellt om han hänger uppochner i buren, så att han vilar sitt vackra huvud i min hand och visar med all önskvärd tydlighet hur mycket han njuter.

Jag tror att djurägande ger en lika mycket tillfredsställelse som föräldraskapet.

lördag 7 februari 2009

05.40

Jag är alldeles för dålig på att sova.
Jag har inte fått tag på en av mina kursböcker som jag egentligen MÅSTE ha läst tills på torsdag.
CSN håller i mina pengar och gör mig less.
Jag spenderade en större del av natten med att stirra i taket och tänka ledsamma tankar.
Någonstans måste det finnas en ordentlig mening med vardagen.
Annelie, Bella, Nellie och Prinsessan är alldeles för långt borta.
Jag börjar få ordentligt ont i hörselgången men har inte råd att gå till vårdcentralen.
Mitt leg har gått ut och jag måste ha ett nytt snart. Helst för ett par månader sedan. (Nej, jag har inte skrivit den meningen galet.)

Ändå är jag rätt glad.
Jag lyckades få ut Sara på en date. Min sambo och jag har inte bråkat på flera veckor. Annelie är glad igen. Snart ska jag få träffa Caroline. Det är bra grejer, allihop, och dom väger alltsomoftast upp de mindre bra.
Man måste tänka positivt. Jag börjar kunna den grejen - på riktigt, inte bara inför omvärlden.

~JN

fredag 6 februari 2009

Jag har gjort nästan ingenting hela veckan. Ibland gillar jag veckor med ingenting, de ger mig tid att ligga på soffan och läsa bok efter bok efter bok (och sedan min sambo gav mig en handdator kan jag läsa eBooks precis jämt!) eller spela TV-spel.

Eller ta kort på mina djur!

Första bilden är min venezuelaamazon Alastor. Han antas vara tretton i år, men ingen har någon koll, det finns inga papper på honom och han skulle kunna vara hitsmugglad från Sydamerika. Vi köpte honom för ett år sedan den 10 februari (från och med då även hans nya födelsedag) och han är en väldigt annorlunda fågel nu. När han kom gillade han inte ens att man rörde vid burgallret, nu kan man klappa honom på vingarna ibland. Från att vara en fegis har han blivit riktigt modig och törs till och med gå ner på golvet utanför buren ibland!
Alastor är döpt dels efter Alastor Moody i Potterböckerna, dels en 720 radet lång dikt av Percy Bysshe Shelley.

Bild två är hushållets turturduvor, högerhörnet ockuperas av Ludwig - en sångparakit - och den gröna fläcken är en gulpannad kakariki vid namn Ophelia. Ludwig har inte bott hos oss särskilt länge alls, så han är fortfarande ganska kameraskygg, och 'Phelia vet inte hur man sitter still. Jag har bara en bra bild på henne... på min externa hårddisk som ligger för långt bort för att jag ska orka just nu.
Hur som helst är Ludde och 'Phelia kääära i varandra. De kräks i varandras näbbar (väldigt romantiskt i fågelvärlden) och sitter mitt i matskålen tillsammans.
Ophelia är döpt efter en av karaktärerna i Shakespeares Hamlet, Ludwig efter van Beethoven. (Tack, Nellie!)

Sist kommer min gosbebis, som jag fick i födelsedagspresent av min sambo nu i somras. Artemis är en nymfkakadua som föddes den 20 maj, jag fyller den 20 juni och sedan han var en månad har han bott hos mig. Jag har handmatat honom, flygtränat honom, badat honom och lärt honom pussas. Han är väldigt kärleksfull och vill hemskt gärna umgås med främlingar, blir gnällig om han inte blir kliad i nacken långa stunder i taget och har väldigt bra koll på vart man kan landa när man flyger runt lägenheten. Han håller på att lära sig att hålla saker i foten, vilket inte verkar vara så vanligt bland nymfkakaduor.
Artemis är döpt efter Artemis Fowl (ojojoj vad fyndig jag var när jag kom på det!) och charmar till och med kattmänniskor. Killen som pysslat lite med mitt foto - thec - till exempel.

Nu ska jag titta på film och äta morötter.

~JN

söndag 1 februari 2009

Jag har haft en rolig helg, för en gångs skull. Jag borde ha fler roliga helger, jag blir så mycket gladare när de tittar förbi.

Det började med att systerson Sebastian (faktiskt bara två år yngre än mig, ingen trodde på det när jag gick i skolan. "Man kan väl inte vara nåns moster när man är åtta?" Jo. Om ens syster är 20 år äldre) kom och hälsade på i lördags. Vi inhandlade lax, nori, gurka, crabsticks, wasabi och sushiris. Mitt under tillverkningen trillade thec och Elfan in efter en tour kring det småländska höglandet, på sin väg ner till Skåneland där de bor.

Min sambo och skåningarna parkerade sig i vardagsrummet och spanade in GTA IV, systersonen och jag var husliga och ordnade mat till tre av oss. Skåningarna tog käk från kinarestaurangen precis utanför porten, eftersom thec bara MÅSTE äta kinesiskt när han hälsar på.
(om någon tillhör demoscenen är thec en av medlemmarna i Outbreak, tillsammans med min sambo Illm och bekantingen Breakin. thec är även grundare till scene.se)
Under tiden ropade vi kommentarer till varandra, diskuterade möjligheter och hur ofattbart brutalt jävla snyggt GTA IV faktiskt är. Tro mig, jag kan ranta hur länge som helst om varje läcker detalj - till och med om småsaker som att Niko faktiskt blir blöt av vatten, eller att han säger åt spelaren att "this channel SUCKS!" när man lyssnar på radio i bilen.

Vi tittade på Garden State en stund också, det var trevligt att se Zach Braff i en seriösare roll än John Dorian i Scrubs. Inte för att jag inte gillar Scrubs (alla gör det) men det är en schysst kontrast och jag är ett stort fan av sådant. Brad Pitt och Johnny Depp har visat prov på liknande, i Fight Club respektive Fear & Loathin in Las Vegas.
Det jag fastnade mest för var dock det SJUKT bra soundtracket. Jag älskade det, jag ville ha musiken inopererad i mina öron och dansa för mig själv i ett tomt stort rum.

Sedan laddade jag ner ett par eBooks till min handdator (döpt till Mats efter ingen särskild, för en gångs skull). Bland dessa hittade jag Nick & Norah's Infinite Playlist.
Jag brukar inte vara ett fan av ljud - helst vill jag att det ska vara tyst, förutom cellomusik i bakgrunden och möjliga små ljud från mina fåglar. Den här boken lyckas dock beskriva känslan under musiken, hur det är att vara mitt inne i en grupp människor och känna hur pulsen lägger sig i takt med basgången, hur det känns som om kroppen pulserar och hjärtat vill brista medan man dansar utan att posera, utan att bry sig om de som är runtomkring, hur en främmande människas hud inte känns sexuellt intim men ändå går så fruktansvärt djupt för man delar något som känns lite större än en själv.
Lite sådär som det kändes på Sthlm Pride '08 när Bella och jag stod med massor av människor i genomskinliga plastregnponchos från Swedbank och drunknade i kärlek och toner från Hedwig & the Angry Inch. Det spelade liksom ingen roll att vi var så blöta att vi halkade inuti våra skor och lika gärna kunde ha gått rakt genom en sjö.
Det var lite större än vi.


puss&kram,
JN

tisdag 27 januari 2009

Jag har avslutat min andra konkreta universitetsdag. Det var givande, med tanke på att jag somnade vid fyra i natt och gick upp vid sju. Jag lyckades sitta med blicken på föreläsaren, men mina ögon kändes glaserade - stela och blanka. Knappt hälften av vad hon sade gick in i mina öron, jag längtade bara tillbaka till min säng, eller till ett avskilt hörn där jag kunde få blunda en stund och dra mig in i min egen värld.

Mitt högra öra dunkar. Det är ett dåligt tecken - förra året fick jag tre hörselgångsinfektioner... eller fyra. Jag minns inte. Jag hade förfärligt ont och trodde att mitt huvud skulle sprängas, varenda sekund i en vecka. Sömnen infann sig enbart då jag föll ihop av utmattning eftersom jag var rädd för den. Då vaknade jag svettig och vettskrämd, men lättad eftersom jag fann mig vid liv.
För bara ett par år sedan längtade jag efter döden, nu undviker jag den till varje pris jag kan. Troligtvis för att jag har blivit medveten om alltings bräcklighet - jag kunde knappt andas när min mormor åkte in på sjukhus, jag skrek av ångest då min papegoja slog kedjan till sin bjällra runt halsen trots att det inte skulle vara möjligt.
De klarade sig, förstås. Ändå har jag hjärtat i halsgropen varje gång det ringer, ändå darrar jag då jag täcker av mina fåglars burar. En vacker dag ligger någon av dem på burgolvet, livlösa, och då kommer mitt hjärta att gå sönder ytterligare en liten bit. En vacker dag säger en röst i telefonen att min mormor, min älskade lilla tant som tog hand om mig så mycket när jag var liten, inte finns mer.


Jag borde sluta kväva mig själv med ångest.

~JN

måndag 26 januari 2009

Hej. Jag är JN, men när Internet kräver något som är längre än fyra bokstäver brukar jag helt enkelt ta till något jag gillar. Slytherin är en favorit, tätt följt av Katamari, Kurayami eller GLaDOS.

Jag lever i en ljus lägenhet i en mindre ort i södra Sverige, tillsammans med min IT-tekniker och fyra papegojfåglar. Jag har slukat böcker och förförts av skönheten i konst, arkitektur, filmskapande och fotografier sedan jag var nio år och min far började introducera sådant för mig.
Jag tror på Gud, men känner inget behov av att predika inför andra. På samma sätt tycker jag inte att någon ska tala om för mig vad de anser om religion - egentligen är det en rätt harmlös grej. Det är inte religionens fel att människor är felbara.
Min favoritarbetsgivare är Föreningen Stockholm Pride, som jag har blivit ombedd att jobba med även resten av året eftersom min gruppledare är så nöjd med mig. Och som jag så tydligt just visat är jag oerhört blygsam.
För tillfället pluggar jag Svenska för de tidigare åren på Växjö Universitet (jag ska alltså lära mig att lära mindre barn att läsa&skriva) och har högtflygande planer med min vän Bo på att öppna ett bokcafé.
Jag är stolt ägare till ett mindre antal riktigt nära vänner. De kommer att nämnas from time to time, med all säkerhet.
En av dem, Nellie, lurade jag med mig till Irland. Vi bodde där tillsammans ett tag, sedan kom jag in på en skola och hon stannade kvar. Nu saknar jag henne som om mitt hjärta ville brista just för att hon inte finns i samma land som jag, och hon är en av de personer jag behöver för att andas.

Ja ne!