För ett par timmar sedan var jag övertygad om att jag skulle dö.

Jag var på väg att ta ut soporna eftersom jag just hade tömt askfatet däri (och jag gillar inte lukten av fimpar), när jag plötsligt inte kunde andas längre. Hela strupen snördes ihop och jag fick kämpa för att få i mig ens ett par kubikcentimeter luft.

Jag fick förfärlig panik och kunde knappt andas på fem minuter. Efter att ha tryckt ner ett sugrör i halsen (jag tänkte inte, allright?) kräktes jag över hela köksbänken och då släppte det lite.

Medan jag hostade slem funderade jag, sådär som man gör, hur många som skulle bli genuint ledsna om jag hade slutat finnas inatt, förutom min familj. Caroline, Jennifer och Annelie, förmodligen. No offence, the rest of you, men jag tror inte att ni håller av mig lika mycket som jag håller av er, och det kan jag leva med för det mesta.

Jag känner mig lite vilsen, ganska förvirrad och mycket ensam. Jag vill ha hem min karl från Holland och jag törs inte riktigt sova. Om lite mer än en timme öppnar ICA, jag funderar på att gå och köpa cola och injicera det i blodet (fast det verkar egentligen vara en fantastiskt dum idé). Jag borde sova. Jag vill inte sova. Jag måste sova. Bleh.

Äh, det är väl ingen som läser det här ändå. Skulle ni ändå göra det; jag gillar er. Jag hoppas vi ses igen. Nu ska jag försöka låta bli att ha ångest tills på söndag - möjligtvis måndag - men jag räknar inte med att klara det. Med lite tur kommer jag bara att dunka huvudet i väggen och vara hysterisk.

puss&kram