Tänk att saker kan vara så fel fast de borde ha varit rätt, eftersom vi gjorde samma saker. Det var bara det där med att tajma och att faktiskt säga något.

Bella, jag ska alltid vara din Ciss.

Har jag gjort något rätt? Är det karman som hoppar tillbaka på mig? Bestämde Gud sig för att, tusan, den där JN har haft det jobbigt nog nu.

I lördags kväll pratade jag med min Annelie. Det var skönt, det gör inte så mycket att vi inte har pratat på en månad, allt är alltid som om vi sågs i går även om saknaden är ständigt närvarande. Vi pratade om att jag fick reda på min styvmors bortgång för ett tag sedan och att det var jobbigt, vi talade om min saknad efter min far och min ångest över att han ännu inte hade hört av sig trots att jag hade skickat ett brev två veckor tidigare.

Dagen efter får jag ett mail i min inkorg och chocken över att min kära pappa skrev till mig - dessutom så varmt, öppet och personligt trots att vi inte talat med varandra på sex år - gjorde att jag grät högt, besinningslöst under två timmar. Jag var tvungen att läsa det om och om och om igen för att förstå, för att inse att jag verkligen har fått tillbaka en av de viktigaste personer som finns.

Jag har länge avundats alla som har någon relation till sin far över huvud taget. Utan min ena förälder kände jag mig vilsen och ensam, trots att jag försökte förtränga det under en lång period. På Irland sa Pat till mig att vare sig jag vill det eller inte rinner tiden iväg, och jag kan inte vänta hur länge som helst. En vacker dag kan någon höra av sig och säga att min far inte längre finns.
Sedan sommaren 07 har jag tänkt på min pappa varje dag. Att det var min styvmors bortgång som fick mig att ta mod till mig och skriva ett brev är förfärligt, för även om jag inte höll henne till mitt hjärta finns där en saknad. Hon var en del av mitt liv, vi drog inte ofta jämnt men hon har ändå varit närvarande sedan jag var sådär fyra och ett halvt. Sådant sätter spår.

De som har känt mig några år vet att jag aldrig vågade sätta mig upp mot min pappa, jag vågade aldrig säga ifrån eller ha någon direkt åsikt.
Ni borde vara stolta över mig; i mitt brev förklarade jag rakt och ärligt att jag inte alls mådde bra under min barndom, att jag har förträngt stora delar av mina första åtta år och att mina hjärnspöken drev mig till att göra mig själv illa. Jag berättade för min pappa att jag skurit mig. Jag berättade för honom att jag upplevde det som att min styvmor ogillade mig, om än inte särskilt hårt; han sörjer ju faktiskt sin hustru. Han skrev "Vi delade allt, och min tröst är att jag kunde vara med henne till slutet."
Jag fick se helt nya dimensioner av min far. Min lycka var överväldigande, så överväldigande att jag fortfarande har en stor klump i halsen som inte vill ge med sig - någonstans vill jag gråta av både lycka och sorg, men jag vet ännu inte precis vad det är jag sörjer. Kanske är det den där ensamma, ledsna lilla flickan som inte kunde nå fram till sin far trots att hon ville vara en "pappas flicka" - och som kunde ha varit det, goddamnit.
Eller kanske har vår långa paus fört oss samman igen? Kanske behövde vi hålla oss undan varandra för att kunna komma tillbaka till en far-dotter-relation på riktigt?

"Mycket under den senaste tiden har varit minst sagt omtumlande.Jag är glad åt att vi får kontakt igen. Det känns bra.
Jag saknar dig och vill gärna att vi hörs och så. Du vet var jag finns, och jag vill gärna finnas för dig.
Puss och kram sålänge
hälsar
Pappsen"

Och så när jag sätter mig för att skriva ett inlägg ser jag att jag har fått en kommentar på inlägget här under. Från Markus.
Käraste Noffe, som var viktigare för mig än luft, som jag försökte dela allt med vad gäller tankar, drömmar, filosofier. Som var den första som fick känna till vem jag förälskade mig i, som var en fantastisk bästa vän.
Jag blev förstås tårögd igen, kunde inte tro mina ögon men kände hur ett par stenar till föll från mitt hjärta. Jag är inte förkastad, jag är inte avskydd, jag kan vara lite lyckligare. Jag har inte förlorat.
Jag har verkligen inte vunnit, och i det här fallet kan jag itne ta ut någonting i förskott, men några få vackra ord från den gossen fick mig att tänka att allt kommer att bli bra. Jag har en pappa igen, jag har biljetter till Pride bokade, jag har mina fantastiska pirater, jag har inget att frukta. Just nu är allting bra. Allting.

För ett par timmar sedan var jag övertygad om att jag skulle dö.

Jag var på väg att ta ut soporna eftersom jag just hade tömt askfatet däri (och jag gillar inte lukten av fimpar), när jag plötsligt inte kunde andas längre. Hela strupen snördes ihop och jag fick kämpa för att få i mig ens ett par kubikcentimeter luft.

Jag fick förfärlig panik och kunde knappt andas på fem minuter. Efter att ha tryckt ner ett sugrör i halsen (jag tänkte inte, allright?) kräktes jag över hela köksbänken och då släppte det lite.

Medan jag hostade slem funderade jag, sådär som man gör, hur många som skulle bli genuint ledsna om jag hade slutat finnas inatt, förutom min familj. Caroline, Jennifer och Annelie, förmodligen. No offence, the rest of you, men jag tror inte att ni håller av mig lika mycket som jag håller av er, och det kan jag leva med för det mesta.

Jag känner mig lite vilsen, ganska förvirrad och mycket ensam. Jag vill ha hem min karl från Holland och jag törs inte riktigt sova. Om lite mer än en timme öppnar ICA, jag funderar på att gå och köpa cola och injicera det i blodet (fast det verkar egentligen vara en fantastiskt dum idé). Jag borde sova. Jag vill inte sova. Jag måste sova. Bleh.

Äh, det är väl ingen som läser det här ändå. Skulle ni ändå göra det; jag gillar er. Jag hoppas vi ses igen. Nu ska jag försöka låta bli att ha ångest tills på söndag - möjligtvis måndag - men jag räknar inte med att klara det. Med lite tur kommer jag bara att dunka huvudet i väggen och vara hysterisk.

puss&kram

Hmpf.