Det började med att systerson Sebastian (faktiskt bara två år yngre än mig, ingen trodde på det när jag gick i skolan. "Man kan väl inte vara nåns moster när man är åtta?" Jo. Om ens syster är 20 år äldre) kom och hälsade på i lördags. Vi inhandlade lax, nori, gurka, crabsticks, wasabi och sushiris. Mitt under tillverkningen trillade thec och Elfan in efter en tour kring det småländska höglandet, på sin väg ner till Skåneland där de bor.
Min sambo och skåningarna parkerade sig i vardagsrummet och spanade in GTA IV, systersonen och jag var husliga och ordnade mat till tre av oss. Skåningarna tog käk från kinarestaurangen precis utanför porten, eftersom thec bara MÅSTE äta kinesiskt när han hälsar på.(om någon tillhör demoscenen är thec en av medlemmarna i Outbreak, tillsammans med min sambo Illm och bekantingen Breakin. thec är även grundare till scene.se)
Under tiden ropade vi kommentarer till varandra, diskuterade möjligheter och hur ofattbart brutalt jävla snyggt GTA IV faktiskt är. Tro mig, jag kan ranta hur länge som helst om varje läcker detalj - till och med om småsaker som att Niko faktiskt blir blöt av vatten, eller att han säger åt spelaren att "this channel SUCKS!" när man lyssnar på radio i bilen.
Vi tittade på Garden State en stund också, det var trevligt att se Zach Braff i en seriösare roll än John Dorian i Scrubs. Inte för att jag inte gillar Scrubs (alla gör det) men det är en schysst kontrast och jag är ett stort fan av sådant. Brad Pitt och Johnny Depp har visat prov på liknande, i Fight Club respektive Fear & Loathin in Las Vegas.
Det jag fastnade mest för var dock det SJUKT bra soundtracket. Jag älskade det, jag ville ha musiken inopererad i mina öron och dansa för mig själv i ett tomt stort rum.
Sedan laddade jag ner ett par eBooks till min handdator (döpt till Mats efter ingen särskild, för en gångs skull). Bland dessa hittade jag Nick & Norah's Infinite Playlist.
Jag brukar inte vara ett fan av ljud - helst vill jag att det ska vara tyst, förutom cellomusik i bakgrunden och möjliga små ljud från mina fåglar. Den här boken lyckas dock beskriva känslan under musiken, hur det är att vara mitt inne i en grupp människor och känna hur pulsen lägger sig i takt med basgången, hur det känns som om kroppen pulserar och hjärtat vill brista medan man dansar utan att posera, utan att bry sig om de som är runtomkring, hur en främmande människas hud inte känns sexuellt intim men ändå går så fruktansvärt djupt för man delar något som känns lite större än en själv.
Lite sådär som det kändes på Sthlm Pride '08 när Bella och jag stod med massor av människor i genomskinliga plastregnponchos från Swedbank och drunknade i kärlek och toner från Hedwig & the Angry Inch. Det spelade liksom ingen roll att vi var så blöta att vi halkade inuti våra skor och lika gärna kunde ha gått rakt genom en sjö.
Det var lite större än vi.
puss&kram,
JN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar