Det finns något så oerhört vackert i att sitta ihopkrupen i soffan, när allting runtomkring är tyst och stilla förutom kärleksfullt fågelkvitter från buren på andra sidan rummet.
Och så, plötsligt, hör man ett par mjuka vingslag, känner pyttesmå vassa klor placera sig på axeln och en liten, liten panna som trycker sig mot ens kind.
Jag älskar mitt lilla djur, som piper olyckligt om mina fingrar inte ligger i hans nacke och smeker hans dun. Speciellt när han är lika kärleksfull och mysig som han var idag. Det händer inte så ofta, men när det gör det är det verkligen magiskt.

Lika fantastiskt känns det när jag vrider på huvudet och Alastor plötsligt slår upp alla fjädrar på huvudet som en grönblågul tussilago och sluter ögonen, i väntan på att mina fingrar ska begravas även av hans fjädrar.
Speciellt om han hänger uppochner i buren, så att han vilar sitt vackra huvud i min hand och visar med all önskvärd tydlighet hur mycket han njuter.

Jag tror att djurägande ger en lika mycket tillfredsställelse som föräldraskapet.