Jag saknar gymnasietiden med tusen "bästa vänner", men jag är så oerhört utbytbar och hänger ganska löst. Å andra sidan törs jag inte riktigt fästa mig vid någon, vilket kanske är anledningen.
Men jag saknar tiden då folk frågar mig om jag vill med ut. Eller komma hem till dem. Det är alltid jag som frågar, alltid jag som bjuder in, och skulle jag sluta med det skulle jag aldrig träffa folk.
Jag är gnällig och ledsen, jag vet, men jag är sådan. Ledsen, mest. I princip varje dag, och jag tror inte att det finns något som riktigt kan hjälpa förutom den enda människan i den här världen som sätter mig före allt annat, till och med före sin pojkvän.
Jag saknar dig så mitt hjärta vill brista, älskling. Du är den enda som förstår varenda millimeter av mig, den enda som förstår alla mina fånigheter. Jag finns inte utan dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar