Det är som om jag försökte ta så lätta steg att jag inte riktigt märks, som om jag försökte glida undan mellan granarna i skogsgröna slöjor.

Som om jag hellre smälter undan än smälter in (jag är hellre otydlig än osynlig)

Och ändå finns längtan efter att synas mest av alla,
glittra och spraka som ett discokulekaleidoskop.



Kan man inte få livet som trial version först?