I veckan var jag ute på en promenad.

Plötsligt hörde jag ett högt, ensamt ljud som fick mig att skälva till i glädjerus. Det var en knölsvan som flög över himlen med långa, lugna vingslag.
En äldre man kom gående mot mig, stannade upp och följde min blick. Tillsammans såg vi hur den vita fågeln gled iväg, ständigt ropande.

Han hade ett så märkligt uttryck i blicken. Jag tror det var längtan, men jag kunde inte utröna efter vad.